Tredje riket

Lägg till bokmärke | Tipsa en kompis
Projekt hemsida | Källor
Tredje riket? | Versaillesfreden | Dolkstötslegenden | Krigsskadeståndet
Weimarförfattningen | Kappkuppen | Ruhrockupationen | Bürgerbräukeller | Valet 1928 | Börskraschen | Valet 1930 | Presidentvalet 1932 | Riksdagshusbranden | Potsdam | Fullmaktslagen
subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link
subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link
subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link
subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link
subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link

Weimarrepubliken

Weimarförfattningen

Den 19 januari 1919 hölls val till en konstituerande nationalförsamling i Tyskland med allmän och lika rösträtt för alla tyska medborgare över 20 år, för första gången omfattande även kvinnorna.Vid valen till nationalförsamlingen fick de tre demokratiska partierna, den s k Weimarkoalitionen, bestående av socialdemokraterna (SPD), demokraterna (Deutsche Demokratische Partei, DDP) och Zentrum, tillsammans inte mindre än 329 mandat av nationalförsamlingens 423 medlemmar. Den regering som efter nationalförsamlingens val av Friedrich Ebert till Tysklands president den 11 februari 1919 bildades under socialdemokraten Philipp Scheidemanns ledning och som bestod av representanter för de tre ovannämnda partierna hade en betryggande majoritet i riksdagen bakom sig. 

Den författning som utarbetades och antogs av nationalförsamlingen i Weimar 1919 skulle tillgodose alla krav på demokratisk och parlamentarisk styrelse samt garantera frihet och rättvisa. Den lagstiftande makten låg enligt denna författning hos riksdagen, som valdes i allmänna proportionella val med ett mandat för varje 60 000-tal väljare, vilket medförde att antalet riksdagsmandat ökade från 459 vid valet 1920 till 647 år 1933. Det här var visserligen demokratiskt, men problemet var att en mängd småpartier med enbart några hundratusen anhängare kunde få några enstaka representanter i parlamentet. Weimarrepublikens regeringar skulle sannolikt bli koalitionsregeringar där en rad partier med olika politiska idéer var tvungna att samarbeta. Detta skulle visa sig vara en stor svaghet. 

Vid sin sida hade riksdagen ett riksråd, som bestod av representanter för delstaternas regeringar men som aldrig i realiteten kom att spela någon större roll. Riksrådet hade möjlighet att inlägga sitt veto mot lagförslag, men kunde överröstas av 2/3 majoritet i riksdagen. Den utövande makten tillkom presidenten och en av denne tillsatt regering under rikskanslerns ledning. Regeringen måste ha riksdagens förtroende och kunde avsättas genom misstroendevotum av riksdagen.

Presidenten valdes genom direkta val av folket För en period av 7 år. Denne hade efter författningens § 48 rätt att utfärda nödförordningar. Dessa måste dock omedelbart delges riksdagen, som om den så fann för gott kunde upphäva dem. Tilläggas bör att rättigheten att utfärda nödförordningar endast fick tillgripas om “den offentliga ordningen och säkerheten utsattes för avsevärda störningar eller befann sig i uppenbar fara”. Presidentens rätt enligt författningens § 48 att utfärda nödförordningar, som senare kom att spela en stor roll och på många håll tillskri vas stor betydelse för Weimarrepublikens fall, var alltså i realiteten starkt begränsad och omgärdad av garantier mot missbruk. Slutligen innehöll författningen garantier för individuell frihet och rättvisa, religionsfrihet, tryckfrihet och näringsfrihet. Efter långa diskussioner i nationalförsamlingen antogs författningen den 31juli 1919, under tecknades den 11 augusti och trädde i kraft den 14 augusti 1919.

 Trots att Författningen trätt i kraft valdes emellertid varken president eller riksdag i enlighet med dess bestämmelser. Den 21 augusti avlade Friedrich Ebert, som dittills fungerat som tillförordnad rikspresident, eden som det nya tyska rikets president. Samtidigt beslöt nationalförsamlingen att istället För att utlysa nyval konstituera sig som riksdag. Bakgrunden till båda dessa beslut var farhågorna för att den demokratiska koalitionen, som tillsatt Ebert och utformat författningen, skulle lida nederlag i ett val, som i augusti 1919 kunde befaras bli helt dominerat av reaktionen mot fredstraktaten i Versailles och resultera i en klart anti-republikansk president och anti-demokratisk riksdagsmajoritet.

Ruhrockupationen

Den snabbt accelererande inflationen i Tyskland, som gjorde det allt svårare för regeringen att öka produktionen eller ens bibehålla den på dess dåvarande nivå, kunde den inte betala krigsskadeståndet enligt avtal. I detta läge besatte franska trupper den 11 januari 1923 hela Ruhrområdet i syfte att ge den franska regeringen möjlighet att själv taga ut skadeståndet.

Ruhrockupationen möttes från tysk sida av motstånd: regeringen proklamerade bojkott från tyska myndigheters sida mot ockupationsmakten och strejk vid fabriker, som fransmännen övertagit. Från franskt håll svarade man med att avbryta förbindelserna mellan Ruhrområdet och det övriga Tyskland. För Tyskland innebar Ruhrockupationen dödsstöten för landets ekonomi. Regeringen miste kontrollen över penningvärdet och markens värde sjönk snabbt till en absolut nollpunkt. Den 1 augusti 1923 passerade växelkursen för en dollar 1 000 000 tyska mark, för att den 20 november nå siffran 4 200 000 000 000 mark. Besparingar utraderades. Löntagarna blev hårt drabbade. Reallönen sjönk under 1923 med i genomsnitt 50 %. De som levde på räntor, pensioner eller egna besparingar drabbades än hårdare och många blev utblottade. Samtidigt drogs därmed också ett streck över alla tidigare skulder, bl a de stora lån, som den tyska staten erhållit under kriget, huvudsakligen från sina egna medborgare. Den ohejdade inflationen 1923 innebar en tysk statsbankrutt.

1 augusti 1923 ledde utvecklingen till en regeringskris, som löstes då Gustav Stresemann den 14 augusti utnämndes till rikskansler i spetsen för en bred koalitions regering med sin tyngdpunkt inom den tidigare Weimarkoalitionen. På den nya regeringens program stod att bringa Ruhrockupationen till ett slut och lösa den ekonomiska krisen. Första uppgiften var att återvinna Ruhr, centrum’ för den tyska industriproduktionen och förutsättningen för att lösa landets ekonomiska problem. Sedan den franske konseljpresidenten Poincaré avvisat alla förslag till en uppgörelse, tvingades Stresemann att avblåsa det passiva motståndet mot de franska ockupationsmyndigheterna utan någon motprestation från Frankrikes sida. I nationella kretsar i Tyskland betraktades denna politik som “förräderi mot fosterlandet”.

 

Om oss | Site Map | Kontakta oss | ©2005 Tredje riket