Tredje riket

Lägg till bokmärke | Tipsa en kompis
Projekt hemsida | Källor
Tredje riket? | Versaillesfreden | Dolkstötslegenden | Krigsskadeståndet
Weimarförfattningen | Kappkuppen | Ruhrockupationen | Bürgerbräukeller | Valet 1928 | Börskraschen | Valet 1930 | Presidentvalet 1932 | Riksdagshusbranden | Potsdam | Fullmaktslagen
subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link
subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link
subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link
subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link
subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link

NSDAP

Fortfarande okänd. Från november 1918. Längst till höger; vicekorpral Adolf Hitler

Nazistpartiets födelse

Den 10 november 1918 upplevde Adolf Hitler vad han i sitt hat och sin besvikelse kallade för århundradets största illdåd. En pastor kom med nyheter till de sårade soldaterna på militärsjukhuset i Pasewalk där Hitler tillfrisknade efter att ha bländats vid ett brittiskt gasanfall.

Pastorn berättade att tyske kejsaren på morgonen hade abdikerat och flytt till Holland. Dagen förut hade republik utropats i Berlin. På morgonen den 11 november skulle ett vapenstillestånd undertecknas i Compiégne i Frankrike. Kriget var förlorat.

Sedan pastorn hade lämnat sjukhuset “följde hemska dagar och ännu hemskare nätter” för Adolf Hitler. “Jag visste att allt var förlorat”, säger han. “Bara dårar, lögnare och brottslingar kunde hoppas på fiendens förbarmande. De nätterna växte hatet inom mig, hatet mot dem som bar ansvaret för denna illgärning . . . Eländiga och degenererade brottslingar! Ju mera jag i det ögonblicket försökte vinna klarhet om den vidriga tilldragelsen desto starkare brann skammen över det ovärdiga och vanhedrande inom mig. Vad betydde väl smärtan i mina ögon i jämförelse med denna förtvivlan?”

Och sedan: “Min egen framtid uppenbarades för mig. Jag beslöt att övergå till politiken.”

När Adolf Hitler i slutet av november 1918 återkom till München fann han att hans bataljon hade råkat i händerna på “soldatråden”. Det var så motbjudande, säger han, att han “omedelbart beslöt att snabbast möjligt ta avsked”. Han tillbringade vintern med vakttjänst i ett krigsfångeläger i Traunstein. På våren 1919 kom han tillbaka till Munchen.

Så snart kommunistregimen hade störtats påbörjade Hitler vad han kallar sin “första mer eller mindre politiska verksamhet”. Den bestod i att han lämnade upplysningar till den undersökningskommission som hade tillsatts av 2:a infanteriregementet för att ta reda på vilka som var medansvariga för Munchens kortlivade sovjetregim.

Hitlers tjänster ansågs vid det tillfället som så värdefulla att armén också i fortsättningen ville ha honom kvar. Han placerades i press- och nyhetsavdelningen vid politiska byrån i områdets arméstab. För att främja sina politiska syften gav den kurser för soldaterna i “politisk instruktion”. Han berättar själv att han en dag protesterade mot att någon under en föreläsning talade gott om judarna. Hans antisemitiska inlägg uppskattades tydligen av hans överordnade och snart placerades han som Bildungsoffizier vid ett regemente i München. Hans viktigaste uppgift var att bekämpa farliga idéer — pacifism, socialism, demokrati.

En dag i september 1919 fick Hitler order att titta närmare på en politisk grupp i München som kallade sig tyska arbetarpartiet. Hitler uppger att det var “fullständigt okänt” för honom. Och ändå kände han en av de män som var uppsatta som talare vid det möte som han fått order att bevista. Några veckor tidigare hade Hitler lyssnat till ett föredrag av Gottfried Feder, en byggnadsingenjör med fantastiska idéer på det nationalekonomiska området. Han hade fastnat för tanken att “spekulativt kapital” i motsats till “skapande” och “produktivt” kapital var anledningen till en stor del av Tysklands ekonomiska svårigheter. Han hävdade att det förstnämnda borde förbjudas och år 1917 hade han i det syftet grundat en organisation: det tyska kampförbundet för upphävandet av ränteslaveriet. Hitler var okunnig i ekonomiska frågor och blev intresserad av Feders föredrag. I Feders vädjan om “upphävandet av ränteslaveriet” såg han en av de “viktigaste förutsättningarna för att grunda ett nytt parti”. I Feders föredrag, säger han, “fann jag ett mäktigt slagord för den kommande kampen”. Men till en början fäste han ingen vikt vid tyska arbetarpartiet. Han gick till mötet därför att han var kommenderad att göra det, och sedan han hade bevistat vad han tyckte var en tråkig tillställning som hade samlat ungefär tjugofem människor i Sterneckerbräus ölkällare var han inte imponerad.

När Feder hade slutat att tala stod Hitler i begrepp att avlägsna sig, men då hoppade en “professor” upp, kritiserade vad Feder hade sagt och föreslog sedan att Bayern skulle klippa av banden med Preussen och bilda en syd tyskstat tillsammans med Österrike. Det var en idé som väckte stor anklang i München på den tiden, men den fick Hitler att se rött och han reste sig för att ge “den lärde mannen” en ordentlig avhyvling. Denna var av allt att döma så häftig att, om man får tro Hitler, “professorn” lämnade salen “som en våt pudel” medan de andra åhörarna betraktade den okände mannen “med förvånade ansikten”. En man störtade efter honom och tryckte en liten broschyr i hans hand. Mannen var Anton Drexler och måste betraktas som nationalsocialismens grundare.

Den 7 mars 1918 hade han grundat ett “utskott för oberoende arbetare” som skulle bekämpa marxismen i fackföreningsrörelsen och propagera för en “rättvis” fred för Tyskland. Det var i själva verket en förgrening av en större rörelse i norra Tyskland som hette “förbundet för främjandet av fred enligt arbetarklassens linjer”. Drexler lyckades aldrig vinna mer än fyrtio medlemmar och gick i januari 1919 med på att hans utskott slöt sig samman med en liknande grupp, “de politiska arbetarnas cirkel”, som leddes av en tidningsreporter, en viss Karl Harrer. Den nya organisationen, som hade mindre än hundra medlemmar, kallades “det tyska arbetarpartiet” och Harrer blev dess förste ordförande. I varje fall verkar det som om Drexler var den drivande kraften i detta lilla okända tyska arbetarparti.

 
Gottfried Feder   Anton Drexler

Följande morgon läste Hitler igenom broschyren som Drexler hade tryckt i hans hand. Den hette “Mitt politiska uppvaknande”. Till Hitlers överraskning speglade den en hel del av de idéer som han själv hade börjat hysa de senaste åren. Drexlers huvudsyfte var att bilda ett politiskt parti som skulle bygga på arbetarklassen men som till skillnad från socialdemokraterna skulle vara starkt nationalistiskt. Drexler hade varit medlem i den patriotiska “fosterländska fronten” men hade snart blivit besviken på grund av dess medelklassprägel som gjorde att den inte alls verkade ha någon kontakt med folkets stora massa. I Wien hade Hitler lärt sig att förakta bourgeoisien av samma anledning — dess fullständiga brist på intresse för arbetarfamiljerna och deras sociala problem. Drexlers idéer kom följaktligen att intressera honom. Senare samma dag fick Hitler ett brevkort som upplyste honom om att han hade antagits som medlem i tyska arbetarpartiet. Han beslöt att infinna sig vid det styrelsemöte som han hade inbjudits till.

Hitler utnämndes på fläcken till den sjunde medlemmen i tyska arbetarpartiets styrelse.

Två av medlemmarna i partiet förtjänar att vi här uppehåller oss ett ögonblick vid dem eftersom de spelade en viktig roll för Hitler på hans väg till makten. Kapten Ernst Röhm hade gått in i partiet före Hitler. I likhet med Hitler var han besatt av ett brinnande hat till den demokratiska republiken och till de “novemberförbrytare” som han ansåg ansvariga för dess tillkomst. Röhm ville skapa ett nytt starkt nationalistiskt Tyskland och i likhet med Hitler trodde han att detta bara kunde ske med hjälp av ett parti som byggde på arbetarklassen, från vilken han själv till skillnad från de flesta tyska arméofficerare hade kommit.

Röhm tillförde det nya partiet ett stort antal demobiliserade soldater och volontärer i frikårerna, som utgjorde ryggraden i organisationen under dess första år, men dessutom kunde han i sin egenskap av officer skaffa Hitler och hans rörelse både beskydd och ibland aktiv hjälp från myndigheterna. Utan det stödet skulle Hitler antagligen aldrig ha kunnat komma igång ordentligt i sina ansträngningar att förmå folket att störta republiken. Säkert är att han inte skulle ha kunnat fortsätta med sina terror- och skrämselmetoder utan den välvilja som visades honom av den bajerska regeringen och polisen.

Dietrich Eckart har kallats nationalsocialismens andlige grundare. Han predikade att “arierna” var en överlägsen ras, att judarna skulle utrotas och att “svinen” i Berlin skulle störtas. I Adolf Hitler fann han just den man som han sökte. Han blev rådgivare åt den uppåtgående unge mannen i tyska arbetarpartiet, lånade honom böcker, hjälpte till att förbättra hans tyska och förde honom samman med sin vänkrets som omfattade inte bara en del förmögna människor vilka övertalades att ge bidrag till partikassan utan också sådana blivande medarbetare som Rudolf Hess och Alfred Rosenberg.

 
Ernst Röhm   Dietrich Eckart

Vid början av 1920 övertog Hitler partipropagandan. Han började organisera det största möte som det lilla partiet kunde drömma om. Det skulle hållas den 24 februari 1920 i det berömda Hofbräuhaus, som rymde närmare tvåtusen åhörare. Hitlers kamrater i styrelsen trodde att han var galen. Harrer avgick som protest och utbyttes mot Drexler.

Hitler var inte ens uppsatt som huvudtalare. Den rollen var förbehållen en dr Johannes Dingfelder, som publicerade ekonomiska artiklar i tidningarna och som snart skulle försjunka i glömska. Hans tal hälsades med tystnad. Sedan började Hitler tala.

Under sitt tal läste Hitler för första gången upp de tjugofem punkterna på tyska arbetarpartiets program. De hade skisserats av Drexler, Feder och Hitler. Hitler ansåg, trots protester, att alla punkterna hade antagits och de blev nazistpartiets officiella program när dess namn den 1 april 1920 ändrades till det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.

"Führern" stiger fram

På sommaren 1921 tog Adolf Hitler ledningen över partiet. Tidigt på sommaren begav sig Hitler till Berlin för att ta kontakt med nordtyska nationalister och tala i Nationella klubben. Medan Hitler var borta ansåg de andra styrelsemedlemmarna i nazistpartiet att ögonblicket var inne att sätta sig på tvären mot honom. I deras smak hade han blivit alltför diktatorisk. De föreslog själva att partiet skulle ingå förbund med likasinnade grupper i Sydtyskland, främst “tyska socialistpartiet” som Julius Streicher höll på att bygga upp i Nurnberg. Styrelsemedlemmarna var säkra på att Hitler måste gå med på att spela en mera blygsam roll om dessa grupper med sina ärelystna ledare anslöt sig till nazisterna.

Hitler såg faran och skyndade tillbaka till Munchen för att sätta stopp för detta. Han erbjöd sig att avgå ur partiet. Det var mer än partiet hade råd med. Hitler var inte bara partiets kraftfullaste talare utan också dess bäste organisatör och propagandamakare. Dessutom var det han som nu skaffade största delen av pengarna till partikassan. Om Hitler lämnade nazistpartiet skulle det falla i spillror. Styrelsen vägrade att acceptera hans avgång. Sedan Hitler hade fått bevis för hur stark hans ställning var, tvingade han nu de andra ledarna att fullständigt kapitulera. Han krävde att han själv skulle bli partiets ende ledare med diktatorisk makt, att styrelsen skulle upplösas och att det blev slut på intrigerna med andra grupper i stil med Streichers. Detta var för starkt för de andra styrelsemedlemmarna. På initiativ av partiets grundare Anton Drexler utarbetade de en anklagelseskrift mot Hitler och spred den som pamflett.

Hitler stämde författarna till pamfletten för ärekränkning och Drexler blev vid ett offentligt möte tvungen att ta avstånd från den. Vid två särskilda partimöten dikterade Hitler sina fredsvillkor. Stadgarna skulle ändras så att styrelsen upplöstes och han själv fick diktatorisk makt som partiledare. Drexler gottgjordes med hederspresidentposten och försvann snart ur bilden. I en handvändning fastställdes i juli 1921 den “ledarprincip” som skulle sätta sin prägel först på nazistpartiet och sedan på Tredje riket. “Führern” hade stigit fram på den tyska skådebanan.

De flesta av de män som skulle bli Hitlers närmaste medhjälpare hade nu gått in i partiet eller skulle snart göra det. Rudolf Hess kom 1920. Hess väckte Hitlers uppmärksamhet tack vare en prisbelönt uppsats som han lade fram som avhandling och som bar titeln: “Hur bör den man vara beskaffad som skall leda Tyskland tillbaka till dess forna höjder?” Inte underligt att Hitler tyckte om den unge mannen. Nästan ända till slutet skulle han höra till Hitlers trognaste och pålitligaste följeslagare.

Alfred Rosenberg hyllades ofta som nazistpartiets “intellektuelle ledare” och till och med dess “filosof”. Rosenberg träffade Dietrich Eckart och genom honom Hitler. Han gick in i partiet mot slutet av 1919. På hösten 1923 gjorde Hitler Rosenberg till redaktör för Völkischer Beobachier.

 
Rudolf Hess   Alfred Rosenberg

På samma sätt som Rudolf Hess hade Hermann Göring också kommit till München efter kriget för att studera nationalekonomi vid universitetet. Han träffade Hitler 1921, gick in i partiet, bidrog generöst till partikassan, riktade sin energi på uppgiften att hjälpa Röhm att organisera stormtrupperna och utsågs ett år senare, 1922, till chef för SA.

Hermann Göring

Den 1 april 1920, samma dag som tyska arbetarpartiet övergick till namnet nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet tog Hitler avsked från armén. Därefter skulle han ägna sig helt åt nazistpartiet.

Om oss | Site Map | Kontakta oss | ©2005 Tredje riket