Tredje riket

Lägg till bokmärke | Tipsa en kompis
Projekt hemsida | Källor
Tredje riket? | Versaillesfreden | Dolkstötslegenden | Krigsskadeståndet
Weimarförfattningen | Kappkuppen | Ruhrockupationen | Bürgerbräukeller | Valet 1928 | Börskraschen | Valet 1930 | Presidentvalet 1932 | Riksdagshusbranden | Potsdam | Fullmaktslagen
subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link | subglobal4 link
subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link | subglobal5 link
subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link | subglobal6 link
subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link | subglobal7 link
subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link | subglobal8 link

Inledning

Tredje riket?

I 1920-talets Tyskland talade man om det tysk–romerska riket som det Första riket. Det tysk-romerska riket (Heliga romerska riket av tysk nation) var en statsbildning i Centraleuropa som grundades 962, då Otto den Store kröntes till kejsare, och upplöstes när Rhenförbundet bildades och Österrike blev ett eget kejsardöme1806. Det tyska kejsardömet, som utropades efter det fransk-tyska kriget 1870-1871 benämndes då det Andra riket. I novemberrevolutionen 1918 störtades detta Kejsardöme. Med Tredje riket menades ett nytt, starkt och självmedvetet Tyskland. Nazisterna tog upp termen i sin propaganda, och den användes sedan allmänt om Nazityskland.

Versaillesfreden

Långt före USA:s inträde i första världskriget hade Woodrow Wilson engagerat sig som medlare i konflikten. Och även efter det att han lett sitt land in i kriget upptog fredsarbetet hans tankar. I det budskap till kongressen där han begärde dess bifall till krigsförklaringen hade han uttalat att syftet med kriget för hans del var att göra världen trygg för demokratin och att förena världens länder i avtal om fred och vänskap. Den 8 januari 1918 delgav han i fjorton punkter först kongressen och sedan hela världen sin uppfattning om hur dessa syften skulle kunna förverkligas.

Hans åsikter spreds över hela världen men de tolkades olika och man fäste framför allt olika stort avseende vid dem. Det var med uttrycklig hänvisning till den amerikanske presidentens program de ledande i centralmakterna inledde notväxlingen som ledde till vapenstilleståndet.  Utan att kontakta sina bundsförvanter i Europa förde Wilson vissa resonemang med tyskar och österrikare. Men genom att lova att ta de 14 punkterna till utgångspunkt för freden hade han också väckt misstro bland USA:s europeiska allierade. De hade för visso sina egna krav på motståndarna efter att ha fört större delen av kriget utan amerikansk hjälp. Mot dessa punkter hade Clemenceau och Lloyd George åtskilligt att invända men pressades inför hotet om separata fredsförhandlingar mellan USA och de besegrade att godta dem.

Förhandlingstonen angavs av Clemenceau i hans öppningstal som nyvald ordförande i fredskonferensen den 18 januari. Wilson fick höra den gamle “Tigern” inför de 32 delegationerna uttala vad han ansåg vara den fråga man särskilt borde överväga:

“Ju större de blodiga katastrofer varit som förödde och förstörde en av Frankrikes rikaste regioner, desto större och frikostigare bör skadeståndet bli”.

Därmed var i förhandlingarnas startögonblick uppenbarat att Wilsons punkter och löften till de besegrade var oförenliga med hans bundsförvanters förhoppningar. Konferensen hamnade snabbt i ett dödläge. Förväntningarna i de flesta av de segrande länderna på en snabb, uppgörelse med centralmakterna förbyttes snart i otålighet, som utlöste allt högljuddare kritik. Clemenceau utsattes för ett mordförsök men begagnade sin roll som konvalescent till att överflytta konferensens tyngdpunkt till enskilda förhandlingar med Wilson, Lloyd George och den italienske regeringschefen Orlando, “de fyra stora”. Under dessa överläggningar utformades under perioden mars-april i stigande desperation och under ständigt kompromissande stommen till ett fredsavtal. För att ta med i själva fredstraktaten det avtal om upprättandet av ett Nationernas förbund som ingåtts i Paris och som han själv såg som det viktigaste i hela fredsverket tvingades Wilson till en rad eftergifter som stred mot de fjorton punkterna och mot hans löften till centralmakterna..  När flera frågor återstod att lösa kallades i slutet av april en tysk delegation till Paris. Inom det tyska utrikesdepartementet såg man med viss optimism på de kommande förhandlingarna. Man hade förberett sig noga och särskilt studerat segrarnas många uttalanden sedan 1914 om att man inte förde krig mot det tyska folket. Vidare förlitade man sig på innehållet i de fjorton punkterna. Man trodde sig därför t ex våga hoppas på medlemskap i Nationernas förbund, på att Tysk-Österrike skulle anslutas till Tyskland, på att få behålla kolonierna och på ett överkomligt skadeståndsbelopp, från vilket borde dras bl a värdet av den utlämnade flottan. Den 5 maj 1919 sändes fredsfördraget till tryckning. Överlämnandet bestämdes att äga rum två dagar senare i spegelsalen. Först nu insåg den tyska delegationen att vad som förväntades av den inte var ett meningsutbyte om fredsvillkoren utan den tyska regeringens accepterande av ett färdigt fredsavtal. Tyskarna fick 15 dagar på sig för “skriftliga observationer”.

Fördraget var skrämmande: det kom att framstå som ett instrument för Tysklands förtryck, utplundring och förnedring. Alla de övergrepp som Tyskland under de senaste hundrafemtio åren hade gjort sig skyldigt till, skulle gottgöras.

Frankrike fick rätten att  disponera Saarområdets gruvor och en folkomröstning efter 15 år skulle avgöra om landet skulle tillhöra Frankrike eller Tyskland. Beträffande Rhenlandet fastställdes att den tyska sidan skulle demilitariseras och den västra flodstranden bli föremål för ockupation av ententetrupper, vilken skulle successivt avvecklas på likaledes 15 år. Polen fick en “korridor”, en landstrimma fram till Östersjön med följd att Ostpreussen avskiljdes från direkt förbindelse med det övriga tyska moderlandet. Tyskland förlorade en tiondel av sin befolkning, av vilken omkring hälften hade tyska som modersmål, en åttondel av sitt område, största delen av sina järnmalmsfält och en ansenlig del av sina kolgruvor. Tyskland förlorade också sina kolonier.Förödmjukande för Tyskland var också att skriva under Versaillesfördragets paragraf nr 231, den sk "krigsskuldsparagrafen" som stipulerade att att Tyskland bar hela skulden till kriget:

"De allierade och med dem förbundna regeringar fastställer och Tyskland tar på sig ansvaret för Tyskland och dess allierades räkning, för alla förluster och alla skador som de allierade och deras förbundna samt dessa länders medborgare har lidit till följd av det krig som de drabbades av genom Tysklands och dess allierades aggression."

 

Segrarmakterna belastade dessutom Tyskland med enorma skadeståndskrav. Det exakta skadeståndsbeloppet skulle senare fastställas av en särskild kommission, men Tyskland skulle erlägga ett förskott på 20 miljoner guldmark. Illavarslande var att man talade om att i den framtida summan, vid sidan av enormt överdrivna återuppbyggnadskostnader, inräkna pensioner åt krigsänkor, invalider och föräldralösa, räntor på krigslån, demobiliseringspengar etc. Dessa blev en så tung börda för Tyskland att landet under de närmaste årtiondena skulle ha helt lamslagits om man verkligen skulle ha utkrävt full betalning.Som kronan på verket bestämde segrarna att den tyska armén skulle reduceras till 100 000 man, marinen skulle begränsas till ett minimum, Tyskland fick inte heller ha stridsflygplan, pansarfordon, tungt artilleri eller allmän värnplikt.Den tyska delegationen inlämnade en diger motskrift men uppnådde bara obetydliga förändringar. Britterna var benägna för en uppmjukning men fransmännen motsatte sig bestämt en sådan. Wilson vägrade att genomlida en ny förhandlingsrunda. De tyska delegaterna fick den 16 juni den slutliga fördragsversionen och lämnade Paris. Tre dagar senare och tre dygn innan vapenstilleståndet löpte ut avgick den tyska regeringen som inte kunnat ena sig om ett ställningstagande vare sig för eller emot ett undertecknande.

Till och med förfarandet när man skulle underteckna fördraget var förödmjukande. De tyska delegaterna hotades med nya krigshandlingar om de inte skrev under. 

Hemma i Tyskland rådde förstämning. Regeringen tvekade inför undertecknandet och armén talade i djärva ordalag om att återuppta kriget. Men alla insåg snart det hopplösa i Tysklands belägenhet och den 28 juni 1919 undertecknade den tyska regeringen fördraget. Krigsskulds- och skadeståndsparagrafen, den tyska härens och flottans reducering till en småstats standard, ockupationen av Rhen under femton år eller mer, avskiljandet av Saarområdet vars gruvor skulle exploateras av Frankrike, allt accepterades. Men det godtogs ej. Tyskarna skrev under därför att de måste. Men de avgav samtidigt en protest. De karaktäriserade fördraget som “ett diktat” vilket det också var; förhandlingar i egentlig mening hade ägt rum endast mellan segermakterna, inte mellan de segrande och de besegrade. Ett sådant fördrag består inte längre än det makt- och våldsläge som ligger till grund för det. Den besegrade håller det endast så länge han är besegrad och spelar den svagares roll. Han är inte moraliskt förpliktad att hålla det.För de tyska nationalisterna återstod endast skammen. Man talade om “novemberbrottslingarna”, de civila som sades ha fått de obesegrade tyska arméerna att kapitulera. Weimarrepubliken, som hade inneburit förhoppningar om ett demokratiskt och fredligt Tyskland, kunde inte ha fått en sämre start. Många tyskar, i synnerhet inom armén, kände ingen som helst förpliktelse gentemot ett demokratiskt styre så länge det utövades av denna regering.Vreden i Tyskland närdes framför allt av övertygelsen att man blivit bedragen. Man hade kapitulerat i god tro, i tillit till Wilsons rättrådiga fredsprogram. Den beskedlige och dumme tysken hade gett sig frivilligt i tron på det amerikanska evangeliet då han i stället hade kunnat kämpa vidare och vinna — det var vad tyska demagoger nu tutade i sina landsmän.

Dolkstötslegenden

Enligt dolkstötslegenden hade den tyska armén aldrig blivit militärt besegrad i kriget - nederlaget var uteslutande en följd av revolten på hemmafronten, där de hemliga socialistiska och kommunistiska rörelserna under ledning av judar och anarkister gjort uppror och därmed omöjliggjort en fortsättning av kriget och därigenom förorsakat de för Tyskland hårda fredsvillkoren. Den 18 november 1919 framträdde den tyska arméns ledande män, överbefälhavaren Paul von Hindenburg och hans stabschef Erich Ludendorff inför riksdagens undersöknings-utskott. De bekräftade båda att Tysklands arméer ännu vid vapenstilleståndet stått obesegrade.

Påståendet saknade allt berättigande. General Ludendorff hävdade den 28 september 1918 mycket kraftigt att ett vapenstillestånd borde slutas "omedelbart", och fältmarskalk von Hindenburg stödde honom. Vid ett möte med kronrådet i Berlin den 2 oktober upprepade Hindenburg högkvarterets krav på omedelbar vapenvila. "Armen kan inte vänta fytioåtta timmar till", sade han. I ett brev som Hindenburg skrev samma dag sade han rakt på sak att det militära läget gjorde det absolut nödvändigt "att inställa striderna". Ingen hänsyftning på någon "dolkstöt" i ryggen gjordes.

Det var Paul von Hindenburg som introducerade dolkstötslegenden då han vittnade. Hindenburg refererade till en brittisk general som påstås ha sagt att den tyska armén hade knivhuggits bakifrån. "Som en engelsk general mycket riktigt har sagt fick den tyska armén en dolkstöt i ryggen". Hindenburg avslöjade inte vem den brittiske generalen var. Det anses emellertid klarlagt att den blivande presidentens motiv var att lägga skulden för nederlaget i kriget på politikerna. I själva verket motsatte sig den civila regeringen som informerades av högkvarteret om det försämrade militära läget först vid slutet av september 1918, i flera veckor Ludendorffs krav på ett vapenstillestånd.

Dolkstötslegenden fick starkt stöd genom Hindenburgs och Ludendorffs vittnesmål och vann allmän tillit. Dolkstötslegenden blev en långvarig belastning för Weimarrepubliken och påverkade det tyska folkets förtroende för den unga demokratin. Uppfattningen lanserades i vissa militära och konservativa kretsar och kom att spela en stor roll i den nazistiska propagandan mot marxister, liberaler och judar.

Krigsskadeståndet

Tysklands skyldighet att betala ett krigsskadestånd hade fastslagits i fredstraktaten i Versailles utan att dess storlek fixerats. Samtidigt beslagtog segermakterna produktions- och transportmedel såsom gruvor och fabriksanläggningar, lokomotiv och alla fartyg över 1 600 ton. Själva krigsskadeståndets storlek hänsköts till en kommitté, som skulle fastlägga krigsskadeståndets storlek senast den 1maj 1921. Inför de ekonomiska svårigheter, som efter kriget drabbade framför allt Frankrike men också England krävde en stark opinion att tyskarna skulle betala. Förhandlingarna med Tyskland om krigsskadeståndets storlek inleddes vid en konferens i Spa i juli 1920. Någon enighet med Tyskland stod inte att nå. Enda resultatet blev att fördelningen av skadeståndet de allierade staterna emellan fastlades: Frankrike skulle ha 52 % Storbritannien 22 %, Italien 10 % och Belgien8 % medan de resterande 8 % skulle fördelas mellan övriga allierade stater. Efter ytterligare konferenser under vintern och våren 1921 fixerades till sist kraven till 132 miljarder guldmark som skulle betalas med 2-3 miljarder guldmark årligen. Summan var lägre än de belopp som tidigare nämnts från allierat håll, men samtidigt högre än vad man erbjudit sig att betala från tysk sida. I Tyskland väckte kraven en storm av ovilja och avvisades av regeringen, en minoritetsregering bestående av de borgerliga mittenpartierna, som därmed också tvingades avgå. Något sådant skulle tyskarna inte med bästa vilja i världen kunna prestera. Deras land representerade i sin helhet knappast större värden än de belopp som man avkrävde dem och som skulle erläggas. Det gjorde det hela så tröstlöst,  något slut på historien kunde man inte se. Det gjorde varje politiker populär som dundrade mot “det skändliga fördraget” och mot skadestånden. Det var inte bara det att man inte ville betala, vare sig det rörde sig om orimliga eller rimliga belopp. Det var också känslan av att man i grund och botten inte borde betala eftersom man i själva verket inte förlorat kriget, jo, skenbart, genom förräderi, men inte reellt.

Först sedan de allierade den 5 maj 1921 ställt ett ultimatum och hotat att besätta Ruhrområdet om Tyskland inte inom sex dagar godkände kraven, bildades en ny tysk regering under Josef Wirth bestående av Weimarkoalitionens partier, som tog ansvaret för att bifalla kraven. 

År 1921 framförde den engelske ekonomen J. M. Keynes följande argument mot detta förfarande:

 “Beslutet att förslava Tyskland i en hel generation, att fördärva livet för miljontals människor och att frånta en hel nation dess livsmod borde vara avskräckande och förhatligt ... Det finns de som predikar sådant i rättvisans namn. Mänsklighetens historia visar dock att rättvisa inte är någon enkel sak.” 

Situationen tillspetsades ytterligare av den samtidigt aktuella frågan om Oberschlesien. Polens krav på detta område hade i Versailles hänskjutits till ett avgörande först efter en folkomröstning. Denna, som hölls den 20 mars 1921 med 98 % valdeltagande, gav till resultat att 712 122 eller 61 % röstade för Tyskland, 433 514 eller39 % för Polen. För att trots detta understryka kraven på en anslutning till Polen gjorde polska friskaror uppror den 3 maj 1921, vilket förde till bittra och blodiga strider mellan polacker och tyskar i Oberschlesien. När de allierade, trots resultatet av folkomröstningen den 20 oktober 1921 tilldelade Polen större delen av området med om kring 90 % av dess tillgångar på stenkol och över 3/4 av dess industri väckte detta bitterhet i Tyskland.

Eftergifterna i skadeståndsfrågan och beslutet om delningen av Oberschlesien gav i Tyskland upphov till en våldsam reaktion, som bl a tog sig uttryck i s k fememord på personer ansvariga för regeringens politik. Ett av offren för dessa var i augusti 1921 finansministern Matthias Erzberger, som bar ansvaret för skadeståndsbetalningarna och de därmed förbundna åtgärderna, en annan, utrikesministern Walter Rathenau, som mördades den 24 juni 1922 efter det att han bl a underhandlat med de allierade på en konferens i Genua om olika sätt att betala krigsskadeståndet.

 

 

 

 

Capsule Story

Capsule Story

Capsule Story

Capsule Story

Capsule Story

Capsule Story

Om oss | Site Map | Kontakta oss | ©2005 Tredje riket